Albin Larslin

Just nu gör jag inte vad jag brukar göra...i mitt arbetsliv.

  Nej annar är jag en av alla glada människor man kommer till om man ringer landstingsväxeln och hälsas med ett varmt och härligt "Välkomen till sjukvården i Örebro", så dock inte nu i veckorna.

  Nej nu tillbringar jag min tid på Nobelstadion i Karlskoga med att lära ut idrottens fantastiska grunder till de osargade själar som tillhör barnen på Karlbergsskolan F-6.

  Det är ett otroligt roligt jobb där man får lära sig att lösa slagsmål, springa fortare än barnen på 60 meter och få allmän uppskattning just bara för att man är vikarie, vem trivs inte i den tillvaron?

  För övrigt har jag alltid känt att det vore gött med ett lite mer fysiskt jobb och nu BANG: Här har du det, tacka och ta emot Albin, ja världen!

 

Ingenting varar ju dock för evigt och killen som just nu är en pappaledig idrottslärarer kommer väl någon gång att sluta vara pappaledig men fortsätta att vara idrottslärare och då får jag väl se mig om i stjärnorna, eller på landstinget, efter ett nytt jobb men just nu är jag alltså oslagbar idrottslärare.

  Som ni säkert förstår så håller vikarierna i Karlskoga otroligt hög klass, för att säga det själv så är ju jag till exempel den absolut mest idrottsintresserade och vältränade vikarie dom kunde skaffa fram....vad säger det om vikariepoolen...och om mig?

  Hade också en kompis en gång, vi är fortfarande vänner, som undervisade lite i Spanska utan att någonsin ha läst det själv, men men, finns det ingen bättre så är väl dåligt bättre än inget alls eller?

 

Jaja, för att ta upp citatet i rubriken och avsluta det här och i stället gå till mitt otroligt härliga jobb på Nobelstadion så är det väl bara att fråga: Why so serious?