Albin Larslin

Har ni hört? Bruce Springsteen spelade på i Götet i helgen, jo det är sant jag svär...

  Jaja okej, jag lägger ner. Jag tror faktiskt inte att  det finns någon nu levande svensk som kan ha missat de 50 mil med löpsedlar som tidningarna i Sverige gemensamt sparat ihop till under de gångna veckorna.

  Om någon nu ändå gjorde det så har TV och Radio varit vänliga nog att upplysa även dessa vilsna själar om att den ende nu levande människan som faktiskt kan få "FEM PLUS" i Aftonbladet (trodde inte att fem plus fanns kvar längre) var i landet i helgen.

 

Min egen åsikt om Bruce Springsteen...JAG ÄLSKAR HONOM!

  Nu verkar det ju vara så att halva Sverige delar min åsikt men det hindrar ju inte direkt mig från att rätta in mig i ledet av Bruce-fans! 

  Jag började lyssna på Bruce någon gån på högstadiet ungefär samtidigt som jag och mina kompisar såg "En liten film om vänskap" för första gången. Det är en film av killinggänget som börjar med att Johan Rheborg och Robert Gustavsson (Ben och Gunnar) drar på Springsteenkoncert, sen dess har jag varit fast.

  Jag tycker Springsteens musik är fantastisk, den ultimata rocken. Härligt stora arrangemang med mäktiga texter och rungande utslagna ackord som blandas med en ylande sax, fantastiskt! Att han sen är något av en äldre herre som gör sjukt mäktiga liveframträdanden gör ju inte saken sämre.

  Det finns såklart alltid motståndare, det kommer det alltid att göra. Så fort någon eller någonting har lite för stor genomslagskraft hos den allmäna massan så finns det alltid en grupp med människor som står där och säger "jag fattar inte vad som är så speciellt med Bruce" och nej, det kanske inte finns så mycket speciellt med Bruce och kanske är det just det som är grejen vad vet jag. 

 

Hur som helst ska inte det här handla om huruvida människor ska vara för eller emot Bruce, man får ju tycka vad man vill för mig kommer han ändå att vara så nära religion man kan komma vilket gör min nästa rad än mer upprörande:

  JAG MISSADE BRUCE...Inte bara det, det äter dessutom upp mig inifrån. Jag visst, det är stor chans att Bossen gör ett Sverige framträdande till innan han lägger ner (kanske mer än ett, vad skulle han annars göra?) men det suger ändå att missa honom såhär. 

  Visst att jag bodde i England när biljetterna släpptes och datasystemet på Colleget var nästan obefintlig men ändå! 

  Jag hoppas ni hade det härligt alla ni jävlar som vad där och jag hatar er alla sådär lite lagom mycket!

Med 7 av 11 låtar helt klara vad gäller form och inspelning av kompinstrument kommer vi nu in i en ny fas av inspelningen. Nu ska det läggas sång, piano, kör, tamburin, handklapp och blås. Instrument som tar betydligt längre tid för att få ordentliga och för vilka arrangemangen är lite mer komplicerade.

  För att inte tappa bort oss totalt så har viv valt att lägga på leadsången först av allt för att dom musiker som sen ska spela t.ex. sax har något att hålla sig efter. Det är också mycket lättare att lägga på körer och annat om leadsången redan är klar.

 

Just nu har vi lagt sång på 2 av de 7 låtarna och det blir faktiskt riktigt bra. Sånginsatserna är helt ok och lika härligt falska som vanligt. Det blir kanon det här!

  Till veckan ska vi satsa på att lägga några fler sångspår samt på att få klart de sista fyra låtarna som inte har blivit inspelade än. Det är hårt jobb som gäller men det är ju det vi lever för!

Igår var jag och mina nära, sjukt nördiga vänner och såg smygpremiären av nya Batman filmen - The Dark Knight Rises. 

  För er som inte sett de nya Batman filmerna kan jag inte annat än sörga över att ni missat ett stort stycke mordern filmhistoria och ni gör klokast i att se dessa filmer så fort som möjligt för att inte helt förlora kontakten med verkligheten.

  Hur som helst så åkte i alla fall 4 sjukt nördiga killar (kan nämnas att en av dessa inhandlat Converse med Batman tryck på) ifrån Karlskoga in till Örebro igårkväll för att göra något dom längtat efter sen i februari i år. Som tur var blev det som väntat och 2 timmar och 45 minuter senare hade de 4 nördarna förvandlats till 4 stycken sjukt uppspelta killar som inte kunde vara tysta under bilresan hem och inte kunde sova på natten.

 

Som film är The Dark Knight Rises genial från den första till den sista sekunden. Från den sjuka ondskan i Banes röst till genialiteten i manuset. Från Batmans coola (om och så overkliga prylar) till Michael Caines fantastiska prestation som Alfred. Hur bra är man inte när någon efter bio ställer sig upp och utbrister "HAN ÄR ALFRED"!

  Dock så finns det, i alla fall i min hjärna, en sak som får Batman och bli det mästerverk det faktiskt är och det är den helt otroliga musiken!

  Jag kan inte annat än överösa musikskaparen Hans Zimmer med komplimanger över hans tonsättarförmåga. I och för sig så kan man väl inte förvänta sig så mycket annat än genialitet från killen som skapat musiken för till exempel: Inception, Rain Man, Pearl Harbour och nu senast Sherlock Holmes men ändå. Från de utdragna pauserna där man bara hör lätt Cello i bakgrunden till det pampiga temat för filmen, EPISKT!

  Man kan titta på The Dark Knight Rises bara för musikens skull!

Det här utan att tveka ett rent reklaminslag i en blogg som annars handlar ganska mycket om vad vi faktiskt gör i studion med vår egen musik. Vi ska försöka hålla oss ifrån vår egotripp en sekund och ge er ett råd. Lyssna för det här är propaganda:

 

Alla har band som man alltid kommer tycka är bra vad dom än gör. Eftersom jag började lyssna på kent när jag var 13 år, alltså innan dom släppte "Du och jag döden", så spelar det ingen roll att Jocke Berg nu är Sveriges största indie-sell out eller att deras 3 senaste skivor är en kompott av en del bra och en del urdåliga låtar, jag kommer ändå alltid att tycka att Kent är ett av Sveriges bästa band. 

  Allt det här blir kanske ännu klarare när man då tänker att ordet "Indie" håller på att försvinna och att världen överbefolkas av band från både höger och vänster som alla är så sjukt alternativa, vilket väl borde innebära att ingen är alternativ egentligen eller?

  Way Out West envisas med att bli så sjukt alternativa att dom har en Line-up där 9 av 10 band är i stort sett okända. Dom är egentligen inte okända i sina respektive kretsar och eftersom man är musikintresserad så har man hört om de flesta men för den stora massan så är dom i stort sett helt okända.

  

Nu blir det allt för flummigt! 

  Låt oss säga att jag bara tänkte säga att ett av de band som faktiskt är sjukt stora och har blivit det under modern tid är "The Killers" och att deras nya singel "Runaways" är otroligt bra. LYSSNA!

 

 

 

  

En gång läste jag i boken "Steal like an artist" (för övrigt en av de mest inspirerande böckerna som någonsin skrivits) att ett av de bästa sätten att förbli kreativ är att alltid ha mer en ett projekt som pågår samtidigt. 

  Så, vem vill inte vara kreativ? Sen dess har jag alltid sett till att ha mer en ett pågående projekt. Helst ska det dessutom vara olika typer av kreativitet du ägnar dig åt. 

  När jag, som nu, spelar in musik på en ganska seriös nivå (vi har i alla fall målet att det ska bli en färdig skiva som vi kan stå för) så försöker jag alltid ägna mig åt annat som: att skriva, träna, spela i något coverband och liknande, bara för att aldrig tappa den tdär gnistan som säger att "just idag ska det bli så sjukt kul att komma till studion och spela in"!

 

Jaja, nog med förklaringar. 

  Ett av mina sidoprojekt nu är ett nystartat litet tremannaband som spelar glad och enkel treackordspop på svenska. Förutom mig själv består bandet av en slanig men ack så energisk basist vid namn Victor Adolfsson och en sjukt duktig trummis, Tim Larsson.

  Vi träffas någon dag i veckan i en skitig replokal vid folketshus i Karlskoga och repar in låtar med titlar som: "Långa vägar hem" och "Jag är överallt". Tanken är att det kanske blir en liten EP i höst och några livegig men just nu har vi bara kul och det eldar verkligen på kreativiteten.

  Ett stort tack till Victor och Tim som är två kanonmusiker och framförallt två kanonkillar med sjukt mycket ideer och ambition. Om någon undrar så är det är vi som är "Dilemma"! 

Då var vi klara med fas 3 i inspelningen, i alla fall på 7 av 11 låtar och det känns hur härligt som helst för på ett sätt är det den tyngsta fasen samtidigt som det också är en av de roligaste.

  Det funkar på föjande vis:

När vi spelar in så tar vi det ofta i olika faser för att få någon slags flyt i inspelningarna så att det aldrig stannar av. Det går fortast och är roligast för då slipper man ha veckor när man känner att man aldrig kommer framåt.

  Fas 1 är helt enkelt inspelningarna av slaskversioner. Efter att vi bestämt exakt tempo på låtarna så spelar vi in dåliga versioner av gitarr och lite kråksång som behövs för att trummisen ska höra vart han är i låten och vad som ska vara vart. Fas 1 är tråkig men enkel och brukar gå på 1 dag när det gäller 7 låtar.

  Fas 2 är bara inspelningen av trummor. Med Marcus Nowak på trummor brukar Fas 2 ta exakt den tid det tar att lyssna igenom låten en gång och sedan spela den en gång till. Säg att varje låt är i snitt 3.5 minuter så ja, inspelningarna tar väl runt någon timme. 

  Fas 3 är mer komplicerad, det är då som alla stränginstrument ska spelas in. Bas, akustisk och elgitarr ska läggas på plats. Fas 3 är härlig på det sättet att den är väldigt fri. Vi kan bestämma hur melodierna ska vara och vart låtarna ska vara mer avstannande och tvärt om. Dock så tar det otroligt mycket tid att lägga allting och 7 låtar görs inte direkt på en dag.

 

Hur som helst så är vi klara med Fas 3 nu och det är sjukt härligt. Alla gitarrmelodier och basgångar är klara och vi är absolut nöjda. Nu väntar Fas 4: Sång. Men det tar vi senare...

Alla människor som håller på med musik har en person i livet som var den människan som verkligen fick dom att börja lyssna. Visst kan man ha varit intresserad av musik långt innan att man mötte just den personen med det finns ändå en brytpunkt mellan halvhögt intresse och ren fanatism.

  I mitt fall är den människan en blond kille med pop-lugg och scoutkläder som genom hela livet jobbat med att upplysa mig inom musikens fantastiska värld. 

  Allt ifrån Kent och Broder Daniel i början av högstadiet till Smiths i nian. Allt ifrån Radiohead och Taube i början av gymnasiet till små indieband och artister som på sin höjd släppt en EP som ingen, mer än riktiga idioter, lyssnat på. 

  

Eftersom hela mitt liv kantats av tips på musik som "du bara måste lyssna på" så var det inte alls konstigt att jag för några dagar sedan fick ett nytt tips, MUSE.

  Ta det lugnt nu, tänk inte "har han inte hört MUSE förut"? Självklart har jag det. Men det är en stor skillnad mellan att ha hört dom stora hitsen ett band gjort och verkligen lyssnat på dem. Eftersom jag precis börjat lyssna så finns det inte allt för mycket att säga mer än att dom är sjukt bra och gillar man storslagen arenarock så är det bara att köra igång. 

  Om någon nu hört den Internationella OS-låten (skapad av bandet i fråga) så är det ju ingen underdrift att säga att man får leta efter en mer oväntad OS-låt. Från körerna som liknar dom som används i Trollflöjten till elgitarrer som skulle få vilket hårdrocksband som helst att häpna.

  Så, jag tackar min musikupplysning i livet Linus Karlsson för att hans står ut med min okunnighet och skänker er ett tips från en som verkligen har koll, LYSSNA!

 

Hallå där!

  Söndag i ett regnigt Karlskoga skapar inte så mycket mer än lördagsångest och många uppslag till deppiga ballader i en lägenhet som är inte går att gå i på grund av alla flaskor och glas överallt...Jag hatar att diska!

 

Hur som helst så finns det betydligt roligare saker i livet att hålla på med än att just diska, spela covers till exempel.

  En dag i veckan, oftast torsdag eller tisdag, träffar jag några fantastiska killar i ett garage någonstans i Karlskoga och ägnar några härliga timmar åt att spela och repa in nya covers. Det är ett härligt gäng med människor som samlats från olika håll och det viktigaste i replokalen är Espressomaskinen som står på ett bord i hörnet.

  Det är sjukt härligt att lira covers. Man bara tar en låt som någon annan har gjort och gör om den utan att behöva bry sig om att komma på egna melodier, ackord, texter och liknande. Allt det där är ju såklart också skitkul men ibland är det härligare att bara ägna sig åt musiken och hur man spelar ihop med andra.

  Jag är nyast i bandet och absolut yngst men det är ju det som är så gött. Det är ingen som tänker på sånt där och vi lirar massa härliga låtar som jag inte ens hört innan. Inen bryr sig om något annat en musiken och cover/fika stunden på torsdag/tisdag är en höjdpunkt varje vecka, Tack killar!