Tävling!
I måndags startade metro upp sin tävling "On Stage" och idag passade jag på att anmäla mig. Även om det är omöjligt att vinna är det alltid kul att andra får höra musiken. Gå gärna in och rösta genom att skriva in er mail och trycka på det gröna hjärtat!
Tack för hjälpen!
http://onstage.metro.se/artist/3193
A heartless hand on my shoulder, a push and it's over!
Jag tror inte Smiths behöver någon förklaring men för er som inte hört dem så är de väl värda att lyssna på. Många tycker att texterna är geniala vilket är sant men det är (enligt mig) musiken som gör Smiths till ett helt fantastiskt band och för den svarar, nästan uteslutande, deras gitarrist Johnny Marr.
När vi började lyssna på musik var vi precis som jag föreställer mig att många som upptäcker musik i början av högstadiet är. Vi var ordentligt egensinniga och tyckte att våra egna åsikter om musik och band var de som var de riktiga. Kallade mycket musik för skitmusik och var allmänt avståndstagande mot människor som vi tyckte "hade fel". Det var rätt gött på ett sätt, det var ju på något sätt den där eran som skapade vår musiksmak som vi har idag fast det var ju dömt från början. I längden kan man inte hålla på sådär och efter ett tag inser man väl kanske att man inte har rätt heller.
Hur som helst så minns jag en gång när vi gjorde vår första poplåt. Vi var hemma hos Linus och han hade skrivit en text som nästan inte gick att läsa för att han skrev så litet. Vi la till några ackord: G-C-D sen var det klart. Vi kunde bara sjunga samma melodi som vi spelade så texten gick skitfort, det blev bara en vers. Men vi fick lägga till lite. När det var två verser där texten var samma och två refränger var vi skitnöjda och ville spela in direkt. Vi hade ingen som helst utrustning så vi spelade in allt med akustisk gitarr och sång på Linus mini-disc, det som borde varit föregångaren till mp3. Efter tre tagningar var det klart och det lät fantastiskt. Nu skulle vi slå igenom, Yes!!!
Sommaren och Karlskoga
Nu kommer våren till Karlskoga tillsammans med livsglädjen känns det som ibland. Man orkar vara ute på kvällarna och mitt kära betongkomplex känns mindre smutsigt, till och med jobbet känns lätt idag.
Det bra med våren är att den för med sig väldigt mycket nyskapande och för er som gillar vår musik har jag en glad nyhet:
Vi ska bilda ett nytt band! Egentligen har vi redan bildat det men man ska väl inte prata för mycket innan det finns något att visa upp. Hur som helst känns jättebra! Det är på våren man ska grotta ner sig i replokalen och då passar ju ett nytt band väldigt bra.
Ni kommer få veta mer när det finns något mer att berätta, tills dess:
Let's go downtown and watch the modern kids
Let's go downtown and talk to the modern kids
They will eat right out of your hand
Using great big words that they don't understand
They say
Rococo, rococo, rococo, rococo
Rococo, rococo, rococo, rococo
They build it up just to burn it back down
They build it up just to burn it back down
The wind is blowing all the ashes around
Oh my dear god what is that horrible song they're singing
Rococo, rococo, rococo, rococo
Rococo, rococo, rococo, rococo
Rococo, rococo, rococo, rococo
Rococo, rococo, rococo, rococo
Rococo, rococo!
Rococo!
They seem wild but they are so tame
They seem wild but they are so tame
They're moving towards you with their colors all the same
They want to own you but they don't know what game they're playing
Rococo, rococo, rococo, rococo
Rococo!
Rococo!
Arcade Fire - Rococo
Ett av mina första band (del 3)
Broder Daniel, Håkan Hellström, Kent, Smiths, Libertines. Det mesta kom ut ur våra stärkare precis lika otydligt och energiskt som man kan förvänta sig av fyra entusiaster som egentligen inte kan spela alls. Helen på bas, Sammi på Trummor, jag och Linus på gitarr. Problem: Ingen sångare?
Problemet med sångare kvarstod tills sommaren var slut och jag började på estetiska programmet då uppstod ett nytt: Det fanns inga sångare, bara sångerskor... Vi hade ett litet problem med det för vi ville helst ha en kille på sång, macho, vet inte varför, det bara kändes så. Hur som helst var vi allt för hungriga för att bara fortsätta med att stå i replokalen så vi provade några sångerskor.
Sonya Forshufvud hette tjejen som tillslut blev vårt val, eller om hon kanske valde oss, jag vet inte. Men jag vet att vi absolut inte var de lättaste människorna att umgås med just då, riktiga nördar. Av någon anledning förblev vi det också.
Sonya var precis vad vi behövde. Hon var rå, hon var själständig och svor åt människor hon inte gillade, bad folk dra åt helvete så fort hon hade en dålig dag, vägrade ibland prata med människor för att hon tyckte att dom var idioter. Helt enkelt en som var omöjlig att inte tycka om, och hon var väl den enda i bandet som var bra på sitt instrument.
Plötslig så fanns Jean som jag minns det. Skitigt, dåligt, och otroligt kul och inspirerande. Det var då vi spelade musik av precis rätt orsaker.
Så här lät vi: http://www.myspace.com/jeanohno
Texten till Last man laughing
Intro:
It's just another stranger, no reason to crush my hand
Oh my crazy little world now I'm running so far from you
She is a victory, but I'm not able to compromise
If they come, I'll run, alongside with a brilliant smile
Vers:
It's dangerous means, but there's no options left
Ooh-ooh-ooh, how you deserve it
Spare me the excuses, do you got a better idea?
Ooh-ooh-ooh, how you deserve it
Brygga:
And when the waves come crashing, and they realize what we have done
Then my crazy little world I'll be coming straight back to you
She said: Please take me higher, but he was a lifetime behind
There we we're take our stand, suddenly he smiled again
Last man laughing
Last man laughing
Vers:
Sweden is distant, but the bottle is close
Ooh-ooh-ooh, how you deserve it
Give me a glimt, give me hate, just something to feed my desire
Ooh-ooh-ooh, how you deserve it
Brygga:
Cambridge boys they just wanna go out
They don't know that everything they see here is mine
It's my darkside of town
Refr:
Ohohow, he's climbing up Mount Honour to get back to her
screaming like insane but there is no one there
sorry boy but this is a long lost world.
All they do is turning the bas up now
the people are burning the town right now,
explorers are blowing the stage tonight,
playing to forget all their loves in life.
And the last man laughing
Brygga:
Cambridge boys they just wanna go out.
They don't know that everything the see here is mine.
Well I don't mind...
Refr:
Ohohow, he's climbing up Mount Honour to get back to her
screaming like insane but there is no one there
sorry boy but this is a long lost world.
All they do is turning the bas up now
the people are burning the town right now,
explorers are blowing the stage tonight,
playing to forget all their loves in life.
The last man laughing tonight!
Ett av mina första band (del 2)
Hej!
För er som inte läste förra delen så har Linus och Jag precis startat ett band på Sensus tillsammans med två tjejer vi känner, Madde på trummor och Helen på bas.
Det följde en otroligt härlig sommar. En sån där sommar som man nu bara längtar tillbaka till. Vi hade precis slutat åttan och var 15 år, utan jobb med hela livet framför oss. Vi vaknade, gick upp, spelade musik och åt glass för 10 kronor på McDonalds, kan det bli bättre? Dessutom hade vi en kompis som hette Martin som såg så gammal ut att han kunde köpa ut 3.5or på Ica, vilka nätter!
Vi körde Underground, Shoreline, Kräm och tillslut började vi göra våra första egna låtar. Dom där låtarna som man gör när man precis lärt sig dom första öppna ackorden. En låt hette "Don't tell me whats wrong", tror jag, Linus skrev texten och jag gjorde musiken. När den var klar och jag spelade den för Linus kommer jag att han sa: "Det är fan bättre än Smiths Albin" Just då trodde jag nog att vi skulle bli störst i världen.
Jag vet inte riktigt varför eller hur det gick till men Madde slutade någon gång under sommaren/hösten och plötsligt hade vi ingen trummis. Det visade sig vara ett problem som skulle vara svår lösligt. Vi kände inte direkt några trummisar förutom en som vi testade. Det var Richard från vårat förra band men det funkade aldrig utan vi hade våran ledare Andreas som trummis istället. Jag tror alla ville att han skulle vara kvar som trummis för han var grymt bra, speciellt jämfört med oss, av någon underlig anledning ville han inte vara med och repa sju dagar i veckan med oss. Det var tråkigt men det ledde tillslut fram till att vi träffade en av de härligaste människor jag känner: Sebastian "Sammi" Salmijärvi.
Jag tror det var Linus som lärde känna Sammi på bågon innebandy träning, ingen av dom spelar innebandy idag? Jag minns hur Linus berättade att han hade träffat en kille som skulle passa perfekt så vi bestämde oss att prova honom. Haha, vilken miss i schemat. Vi hade inte sagt till Richard att han inte passade oss så han och Sammi kom på samma rep och när Richard undrade vem den här killen var så fick Linus och Helen förklara "Det är vår nya trummis" tystnad...Haha, jag var lite sen till repet så när jag kom på cykel utanför så mötte jag Richard, tror aldrig jag varit så nära att dö!
Sammi var perfekt, han hade allt. En otroligt egen spelstil, en lika härlig stil i övrigt och han älskade att spela länge, mycket och hårt. Ärligt talat såg han ut precis som Ginger Baker, trummisen i Cream, haha finns en så härlig bild på Ginger, tycker ändå det är rätt likt.
Plötsligt så hade vi ett fullt band igen och vi återgick till repa, glass och 3.5or. Det ledde fram till våra första egna låtar och började med att vi jagade en sångare...
Ginger Baker - Sammi
Ny recension från GBG, tack Fabian!
Nu finns det en ny recension att läsa om mig, Lisa och bandet på musikbloggen queclub från Göteborg!
Det känns skitkul att bli recenserad, speciellt när man får bra recensioner!
Jag har varit lite ouppmärksam på bloggen för annars brukar jag följa den ganska ordentligt. Men recensionen har funnits där sen den sjunde och den är riktigt fin, gå gärna in och läs om ni har tid.
Jag vill rikta ett stort tack till Fabian Forslund som driver bloggen och som är en riktigt härlig skribent. Tack!
Här är recensionen: http://queclub.wordpress.com/2011/04/07/oppna-dina-trotta-ogon-och-slapp-ut-det/
She's a runner
Vers:
She's working harder to keep a little distance tonight
Oh-Oh-Oh-Eh-Oh
She's moving faster than anybody does in the night
No-No-No
Don't you be sorry
I think it's the shyness
She's such a rebel
We thought you knew
Why desperation
Oh it's for the problems but right now desperation is useless for you
She's a runner
Vers:
He disappeared in the forest of the untuned guitars
Oh-Oh-Oh-Eh-Oh
He's been hiding for a youth, been hiding among the stars
No-No-No
It's just a rumour
Then why are she leaving
Cause there's no options
How can you know?
She left some traces
But that's cause she's artful, sorry I let you down I was to slow
Actually does traces was there just because of the snow
(This is Sweden)
She's a runner
Stick:
Scandinavia can you tell me what's wro-o-o-ong
I got something doubtful in everything I do
And sometime I'll be go-o-o-one
And then they come asking for you
Scandinavia can you tell us what's wro-o-o-ong
We can tell you our conclutions but it doesn't feel right
And sometime we'll be go-o-o-one
I promise the artist I will offer Scandinavia my life
Well she's a runner
Ett av mina första band!
Jag och Linus bildade "Jean" precis efter att vi slutat vår första gitarrkurs som jag beskrev här under. Vi kom ut från den där gitarrkursen i tron om att vi var världens bästa gitarrister "Lätt som han i Broder Daniel!".
Vi började snacka om att starta ett band, det var ärligt talat det enda vi pratade om. Allt vi behövde var: replokal, instrument, stärkare, sångare, bassist och trummis. Småsaker enligt oss. De små problem vi hade var dock: Vi hade inga pengar till instrument och stärkare, och vi kände inga människor vi kunde ta in i bandet som kunde spela.
Under den här tiden hängde vi en del med två tjejer som hette Helen och Madde, dom var schyssta, det är dom fortfarande. Hur som helst så var det dom enda vi kunde tänka oss att ha med i ett band så vi frågade om dom ville. Det var ju lite tråkigt att dom var tjejer och just då var vi av någon anledning inne på att band skulle bestå av killar. Hur som helst tackade dom ja. Helen hamnade på bas och madde på trummor. Sångare fick bli ett senare problem, Linus fick sjunga så länge.
Vårt andra problem med utrustning löste vi helt enkelt genom att vi hyrde in oss i en replokal på Sensus. Då fick vi repa 2 dagar i veckan varav en gång med ledare, det var himlen.
Vi fick en ledare som hette Andreas. Ärligt talat så tror jag fortfarande att det är hans förtjänst att jag håller på med musik. Det var omöjligt för en kille i åttan att inte imponeras av hur han bara hörde låtar en enda gång och sen spelade precis som det var. Det var verkligen sjukt svåra låtar vi gav honom:
"Shoreline" och "Underground" med Broder Daniel, "The Passenger" med Iggy, "Revolt III" med Kent, jag fattar inte hur han kunde lista ut dom...
Bandet tog lite fart i alla fall, men det får bli nästa historia!
Minnen av musik!
Jag har spelat musik ganska länge nu. Därigenom inte sagt att jag blivigt ett dugg bättre men jag har i alla fall fått en massa glada minnen sen jag började spela. Kommer ni ihåg berättelsen om bandet i kyrkan? Annars finns den såklart här på bloggen någonstans, vet dock inte riktigt var.
Jag kommer ihåg när jag började spela gitarr ordentligt. Det var i sjuan på gymnasiet eller var det i åttan? Hur som helst så var det en kille i min klass som hette Fredrik "Fege" Andersson som spelade gitarr och snacka om att det drog till sig uppmärksamhet till sig i cafeterian. Även om jag var interesserad så hade jag aldrig spelat förr och tro mig, att vilja börja spela gitarr i mitten av sjuan när man inte kan någonting innan bland massa sexgalningar i tonåren är inget man säger högt.
Jag minns att jag övertalade mamma att köpa min första gitarr, en akustisk för typ 900 spänn på en musikaffär i Karlskoga. Sen utbröt helvetet hemma. Upplysningsvis kan jag tala om att ingen som börjar spela gitarr kan det från början och det låter rent ut sagt för jävligt när man ska lära sig och jag försökte lära mig precis hela tiden under alla mina vakna timmar. Jag försökte lära mig tre ackord G, C och am det är huvudackorden i "En midsommarnattsdröm" med Håkan Hellström tror att det är ett D också men det var för svårt så när man egentligen skulle byta till D fortsatte jag bara på C men sjöng ändå med i melodin, krock!
Jag vart förflyttad till ett annat rum i vår enplansvilla, datarummet. Det låg längst bort från alla de vanliga rummen. Farsan röstade på garaget. "Gitarren kommer att gå sönder", "Så synd"...
Mamma övertalade mig att gå gitarrkurs på "Sensus studieförbund" jag övertalade min vän Linus att hänga på för att slippa vara ensam. Kommer aldrig att glömma när vi först kom dit.
Läraren hette Johnny, en smal man med Maiden t-shirt och stripigt hår. Han frälste oss från första stund när han försökte lära oss låtar som: Yellow Submarine, Hello Mary Lou och liknande. Frågan är kanske hur mycket vi egentligen fick ut av de där lektionerna jämfört med hur mycket vi var där men sak samma, kul hade vi i alla fal. Vi drev med oss själva, med dom andra med läraren.
Kommer ihåg när det kom in en kille som var typ 5 år yngre än oss i salen, vi var typ 10 stycken andra och Johnny hälsade på killen med namn och allt och dom snackade om hur dan varit. Vi trodde direkt att han skulle vara hur grym som helst. Han var typ lika stor som gitarren och Linus viskade "kolla på Hendrix Albin"
Dett visade sig att han inte kunde spela alls och vi ägnade kommande lektioner åt att tvinga på honom vår musiksmak.
Det var i alla fall det här som ledde fram till vårt andra band och hur vi mötte Helen och Madde och senare Sammi och B, men det är en annan historia!
Texten till Razorblade blues!
An astronaut, but the taste is sweet
massive attention hits her like a symphony.
Darling I'm curious, is it nice to be blind?
Charming words and feeble arms won't lift you from the ground
Baby don't
Brake up, Wake up
I know what you want
If you get closer, closer
Nobody needs to know
Feel the stream in my blood asteroids in my bones
Brake it up now, brake it up now, brake it up
Do you wanna do it?
Brake it up now, brake it up now, brake it up
Boy I wanna do it
Well I'm just frightened that the razorblade is gone
Brake it up now, brake it up now, brake it up
Vers:
Oh so gorgeous, like a lion he moves
Body smooth, the sences cruel, the victim appears to be you
So lady be careful cause thoose teeth can be sharp
I've heard they can fix a bleeding body but no one fix a bleeding heart
Ohh kiss me, kiss me
carving is my only crime
How you can please me ohh tease me
Release me let me be wild
A little bit drama for those who believe
A little bit anxious a little bit free
I choosed the music when town took our dreams
Refr:
Brake it up now, brake it up now, brake it up
Do you wanna do it?
Brake it up now, brake it up now, brake it up
Boy I wanna do it
Brake it up now, brake it up now, brake it up
Well if you want we do it tonight
Brake it up now, brake it up now, brake it up
Stick:
Oh-eh-oh, Oh-eh-oh
She'll keep to the starman tonight
Oh-eh-oh, Oh-eh-oh
Ohh such a pity
Oh-eh-oh, Oh-eh-oh
Stay away from that satellite
Oh-eh-oh, Oh-eh-oh
Oh-eh-oh, Oh-eh-oh
Oh-eh-oh, Oh-eh-oh
It will take a romantic, to keep her alive
Well I wont be here tonight!
Refr:
Brake it up now, brake it up now, brake it up
Do you wanna do it?
Brake it up now, brake it up now, brake it up
Boy I wanna do it
Brake it up now, brake it up now, brake it up
Well if you want we do it tonight
Brake it up now, brake it up now, brake it up
Brake it up now, brake it up now, brake it up
I wanna do it!
Brake it up now, brake it up now, brake it up
