Jag tror jag älskar dom där jag kommer från
Midsommarveckan:
Blir som alltid för mig och mina kompisar den mest hektiska veckan på hela året. Vi har som vanligt inte planerat längre än några timmar framåt och när det plötsligt är en dag kvar till midsommar och alla andra har något att göra står vi där som en grupp fån och undrar vad som händer. Som vanligt så löser det sig för oss i sista sekunden tack vare ingripanden av andra människor med lite mer planeringsförmåga.
Midsommar, är det överskattat? Dansa kring stången, leka lekar, äta mat, femkamp, bad, mer mat, alkohol, allsång och betydligt mer alkohol. Kan det vara överskattat? Är det inte det bästa vi svenskar vet, att gå tillbaka till det djuriska stadiet och göra precis vad som faller oss in.
I år ska vi i alla fall ta vara på midsommar och vara precis så djuriska som vi känner för, tro mig, mina vänner är djur annars också!
Drömmen om England
Har inte skrivit på länge och beklagar detta. Ibland får mitt påhittade liv som jag lever här på internet vänta för att mitt riktiga liv verkar en aning intressantare och mer nära, och för att jag inte orkar ta mig tid att skriva. Men nu har jag hittat lite inspiration:
Sista Augusti drar jag och Lisa (tapas) till England på obestämd tid. Vi har bokat in oss på Chichester College fram till jul men är det bra kanske vi blir kvar, eller så hittar vi något annat i England att hålla fast vid. Hur som helst ska jag gå in helhjärta för att i England bli en "innekille". Funderar på att ljuga om att jag spelar hockey, sen kan jag ljuga om att Lisa (tapas) är en danslärare i 30 års åldern jag raggat upp på resan. Det måste funka!
Kuriosa: När vi båtluffade ljög jag för en jobbig kille från Australien att jag var utbildad sexolog, han tillbringade kvällen med att fråga mig om raggningsråd, idiot.
När ska du börja?
Vi möts upp och går ut och går. Vi pratar om vårat gemensamma och ogemensamma liv. Om våra flickor och våra pojkar. Våra vänner och våra fiender. Vilka vi ska göra slut med och vilka man borde träffa mer. Vi pratar om Karlskoga och Stockholm, England och Sverige. Vi pratar om musiken vi lyssnade på förut och musiken vi lyssnar på nu. Om att Prince är bokad till Way Out West, är det stort eller inte? Vad har han gjort egentligen, har han gjort allt?
Vi äter mat, dricker cola. Vi pratar skit och öser beröm. Vi förundras över vår egen tafatthet. Vi förundras över andra människor. Vi hatar jobbet, älskar sommaren. Vi gör upp planer, dumpar idéer, bestämmer oss. Vi övertalar varandra, övertalar oss själva. Vi tänker om, tänker nytt, tänker inte alls. Vi blir förbannade, upprymda. Vi pratar om ensamhet, närhet. Skriker är tysta. Är verkligen Usama död? Skitsnack!
Vi är lätta att ha att göra med, lätta som människor är lätta när dom inte direkt har sorger. Vi är bara lite rastlösa!
"Varje natt, varenda natt är likadan"
"The times are tough now, just getting tougher
This old world is rough, it's just getting rougher
Cover me, come on baby, cover me"
Vi ägnar hela kvällen åt att tömma och bli av med saker och det känns helt okej. Vi börjar hos Andreas. Där tömmer jag en halv box vin medan Andreas tömmer en flaska och Sherif tömmer sina öl. Sen tömmer vi några shotts och efter det våra hjärtan. Vi är djupa och sarkastiska, svåra och kunniga. Vilken pyramid var egentligen störst? Hur bred är Nilen? Vad är Sfinxen egentligen för djur? Vilka var de 7 första storverken? Världen är full av frågor.
Sen skiftar vi i humör samtidigt som våra glas blir tomma. Vi blir glada och lätta. Plötsligt handlar samtalet uteslutande om händelser i våra liv. Om bragder och flickor. Vi skryter och skrattar, retar varandra och slåss i soffan. Nu tar vi sista shotten och har med det tömt våra tre första saker för kvällen. Våra vinglas, våra shottglas och våran gemensamma känslobank.
Vi trotsar ösregnet och går till Break Bar. Det är ändå roligare än att ta en taxi. Vi skrattar och sparkar på saker hela vägen och ingen märker att vi är genomblöta när vi kommer fram. Där firar vi dagens födelsedagsbarn med pompa och ståt. Andreas bjuder på shots och jag slår ut hans öl på hans flickväns ben. Dom blir inte ens arga, världens näst bästa par, tack Lina och Östen!
Sen hänger vi vid ett bord. Nu är vi världens modigaste människor. Vi pratar med människor vi inte känner och berättar roliga historier om händelser vi varit med om. Vi är engagerade och otroligt bra på att lyssna. Vi känner och håller med, säger emot och debatterar. Folk hopar sig vid bordet. Hur bra är egentligen PIP? Ska ni också dit? Vad ska ni se? Jag gillar också det bandet! Hur Kand du inte gilla dom? Du är fan sjuk!
Tackar ni som var där, ni var med och gjorde kvällen!
När vi lämnar Break har vi tömt lite mer grejer: Vårt engagemang i diskussioner och vår samlade humor och historiebank.
Nu gäller Harrys. Vi har övergått från modiga till helt galna. På Harrys träffar man som infödd Karlskoging precis alla man någonsin känt och träffat. Vi hänger i baren och köper drinkar till de som förtjänar dem. Vi pratar med bartendern, någon vill få henne att klä av sig men han tystas ner och körs iväg. Flickan är ju trevlig för helvete, dessutom vill man ju få sina drinkar i tid. Vi hänger runt, jag blir kallad idiot, Andreas dricker för mycket, vi tycker att dom vi inte känner är dom bästa vi träffat.
När vi lämnat Harrys har vi tömt vårt engagemang för andra människor och våra plånböcker.
Vi går hemmåt. Springer på flickan jag älskar och min bästa barndomsvän. Ibland har man tur. Slaskar i sig lite pizza på Mr: James. Bär min flickas vän på ryggen, springer i skogen med Viktor, försöker undkomma hemmet ett tag till.
När vi tillslut är hemma har jag tömt min benstyrka och mina hjärnceller.
En affär för alla Plus Size människor!
Igår hade den "fantastiska" tidningen Metro en lika "fantastisk" artikel med rubriken "För oss Plus Size tjejer". Jag ska inte gå in i diskussionen om Plus Size utan vill bara påvisa min irritation över fenomenet att man gör en så stor grej av..ja, storhet. Nu ska jag ABSOLUT inte gå in och säga något i stil med "alla ser olika ut och det är bra" eller "man kan inte rå för hur man ser ut" eller "man blir kär i insidan inte i utsidan" det har precis alla sagt innan och alla vet att det inte är sant. Däremot undrar jag vad det blir av "storheten". Vi pratar så mycket om den och gör den till ett sådant tema att det helt måste förstöra stora människor. Å ena sidan visar man i TV en massa program med människor som superbantar från sina typ 1000 kilo i övervikt och å andra sidan gör man affärer där stora människor kan köpa saker för "oss Plus Size tjejer". Det måste ju bli totalt omöjligt för en människa som väger över typ 65 kilo att känna sig sexig till slut. Det enda man kan tänka på lär ju vara hur man inte ser ut.
Statement: Ni som ser kilon när ni möter en människa, läs aldrig mer den här bloggen!
Dansar hänsynslöst mot The Woods!
Nu är det ju också så att det finns flera typer av dans. Den dansen jag pratar om är den så kallade "innedansen" som utförs på stora dansgolv som på t.ex. Statt och Nightshift i Karlskoga. Där flickor håller sina armar över huvudet och kliar sig i hårbotten och vickar på höfterna medan killar (som kan dansa) mest står och fördelar tyngden, ibland på höger och ibland på vänster fot, samtidigt som dom dunkar lite lätt i luften med armarna. När man beskriver det såhär verkar det ju hur enkelt som helst. Sjukt att jag är så dålig på det.
Sen finns det ju den så kallade "popdansen". Den är jag däremot ganska bra på. Jag hoppar frenetiskt till mindre känd dansmusik och sjunger högt med i texterna. Jag hopppar i olika möbler, svänger på ett olycksbådande sätt med mina ben och spelar luftgitarr på knä även om det är ett trumpetsolo. Det ska också sägas att denna dans mest genomförs hemma eller på mindre fester med ganska nära vänner. Jag provade en gång på Nightshift men jag tror inte det var så uppskattat.
Jag vill nu mest göra omvärdeln lite uppmärksam på dessa två typer av danser. Om du t.ex. någon gång känner dig bortkommen på en fest eller på krogen kan du genom dansen se vilka människor du helst ska hänga med. Var inte orolig att Popdansen inte kommer att utföras. När många "popdansare" hamnar på ett stort ställe brukar de sätta värde i att utföra sin så kallade dans för att göra uppror mot "innedansarna". "Innedansarna" å sin sida brukar mest irritera sig på den sjukt fula dansen och snacka skit om "Popdansarna" eller så gör dom det för att "Popdansarna" ofta har en förmåga att gå rakt in på ett dansgolv och där, med sina okontrollerade ben, orsaka allmän förödelse bland de övriga dansarna.
Ha det jättebra!
Kram Albin
A heartless hand on my shoulder, a push and it's over!
Jag tror inte Smiths behöver någon förklaring men för er som inte hört dem så är de väl värda att lyssna på. Många tycker att texterna är geniala vilket är sant men det är (enligt mig) musiken som gör Smiths till ett helt fantastiskt band och för den svarar, nästan uteslutande, deras gitarrist Johnny Marr.
När vi började lyssna på musik var vi precis som jag föreställer mig att många som upptäcker musik i början av högstadiet är. Vi var ordentligt egensinniga och tyckte att våra egna åsikter om musik och band var de som var de riktiga. Kallade mycket musik för skitmusik och var allmänt avståndstagande mot människor som vi tyckte "hade fel". Det var rätt gött på ett sätt, det var ju på något sätt den där eran som skapade vår musiksmak som vi har idag fast det var ju dömt från början. I längden kan man inte hålla på sådär och efter ett tag inser man väl kanske att man inte har rätt heller.
Hur som helst så minns jag en gång när vi gjorde vår första poplåt. Vi var hemma hos Linus och han hade skrivit en text som nästan inte gick att läsa för att han skrev så litet. Vi la till några ackord: G-C-D sen var det klart. Vi kunde bara sjunga samma melodi som vi spelade så texten gick skitfort, det blev bara en vers. Men vi fick lägga till lite. När det var två verser där texten var samma och två refränger var vi skitnöjda och ville spela in direkt. Vi hade ingen som helst utrustning så vi spelade in allt med akustisk gitarr och sång på Linus mini-disc, det som borde varit föregångaren till mp3. Efter tre tagningar var det klart och det lät fantastiskt. Nu skulle vi slå igenom, Yes!!!
Ett av mina första band (del 3)
Broder Daniel, Håkan Hellström, Kent, Smiths, Libertines. Det mesta kom ut ur våra stärkare precis lika otydligt och energiskt som man kan förvänta sig av fyra entusiaster som egentligen inte kan spela alls. Helen på bas, Sammi på Trummor, jag och Linus på gitarr. Problem: Ingen sångare?
Problemet med sångare kvarstod tills sommaren var slut och jag började på estetiska programmet då uppstod ett nytt: Det fanns inga sångare, bara sångerskor... Vi hade ett litet problem med det för vi ville helst ha en kille på sång, macho, vet inte varför, det bara kändes så. Hur som helst var vi allt för hungriga för att bara fortsätta med att stå i replokalen så vi provade några sångerskor.
Sonya Forshufvud hette tjejen som tillslut blev vårt val, eller om hon kanske valde oss, jag vet inte. Men jag vet att vi absolut inte var de lättaste människorna att umgås med just då, riktiga nördar. Av någon anledning förblev vi det också.
Sonya var precis vad vi behövde. Hon var rå, hon var själständig och svor åt människor hon inte gillade, bad folk dra åt helvete så fort hon hade en dålig dag, vägrade ibland prata med människor för att hon tyckte att dom var idioter. Helt enkelt en som var omöjlig att inte tycka om, och hon var väl den enda i bandet som var bra på sitt instrument.
Plötslig så fanns Jean som jag minns det. Skitigt, dåligt, och otroligt kul och inspirerande. Det var då vi spelade musik av precis rätt orsaker.
Så här lät vi: http://www.myspace.com/jeanohno
Ett av mina första band (del 2)
Hej!
För er som inte läste förra delen så har Linus och Jag precis startat ett band på Sensus tillsammans med två tjejer vi känner, Madde på trummor och Helen på bas.
Det följde en otroligt härlig sommar. En sån där sommar som man nu bara längtar tillbaka till. Vi hade precis slutat åttan och var 15 år, utan jobb med hela livet framför oss. Vi vaknade, gick upp, spelade musik och åt glass för 10 kronor på McDonalds, kan det bli bättre? Dessutom hade vi en kompis som hette Martin som såg så gammal ut att han kunde köpa ut 3.5or på Ica, vilka nätter!
Vi körde Underground, Shoreline, Kräm och tillslut började vi göra våra första egna låtar. Dom där låtarna som man gör när man precis lärt sig dom första öppna ackorden. En låt hette "Don't tell me whats wrong", tror jag, Linus skrev texten och jag gjorde musiken. När den var klar och jag spelade den för Linus kommer jag att han sa: "Det är fan bättre än Smiths Albin" Just då trodde jag nog att vi skulle bli störst i världen.
Jag vet inte riktigt varför eller hur det gick till men Madde slutade någon gång under sommaren/hösten och plötsligt hade vi ingen trummis. Det visade sig vara ett problem som skulle vara svår lösligt. Vi kände inte direkt några trummisar förutom en som vi testade. Det var Richard från vårat förra band men det funkade aldrig utan vi hade våran ledare Andreas som trummis istället. Jag tror alla ville att han skulle vara kvar som trummis för han var grymt bra, speciellt jämfört med oss, av någon underlig anledning ville han inte vara med och repa sju dagar i veckan med oss. Det var tråkigt men det ledde tillslut fram till att vi träffade en av de härligaste människor jag känner: Sebastian "Sammi" Salmijärvi.
Jag tror det var Linus som lärde känna Sammi på bågon innebandy träning, ingen av dom spelar innebandy idag? Jag minns hur Linus berättade att han hade träffat en kille som skulle passa perfekt så vi bestämde oss att prova honom. Haha, vilken miss i schemat. Vi hade inte sagt till Richard att han inte passade oss så han och Sammi kom på samma rep och när Richard undrade vem den här killen var så fick Linus och Helen förklara "Det är vår nya trummis" tystnad...Haha, jag var lite sen till repet så när jag kom på cykel utanför så mötte jag Richard, tror aldrig jag varit så nära att dö!
Sammi var perfekt, han hade allt. En otroligt egen spelstil, en lika härlig stil i övrigt och han älskade att spela länge, mycket och hårt. Ärligt talat såg han ut precis som Ginger Baker, trummisen i Cream, haha finns en så härlig bild på Ginger, tycker ändå det är rätt likt.
Plötsligt så hade vi ett fullt band igen och vi återgick till repa, glass och 3.5or. Det ledde fram till våra första egna låtar och började med att vi jagade en sångare...
Ginger Baker - Sammi
Minnen av musik!
Jag har spelat musik ganska länge nu. Därigenom inte sagt att jag blivigt ett dugg bättre men jag har i alla fall fått en massa glada minnen sen jag började spela. Kommer ni ihåg berättelsen om bandet i kyrkan? Annars finns den såklart här på bloggen någonstans, vet dock inte riktigt var.
Jag kommer ihåg när jag började spela gitarr ordentligt. Det var i sjuan på gymnasiet eller var det i åttan? Hur som helst så var det en kille i min klass som hette Fredrik "Fege" Andersson som spelade gitarr och snacka om att det drog till sig uppmärksamhet till sig i cafeterian. Även om jag var interesserad så hade jag aldrig spelat förr och tro mig, att vilja börja spela gitarr i mitten av sjuan när man inte kan någonting innan bland massa sexgalningar i tonåren är inget man säger högt.
Jag minns att jag övertalade mamma att köpa min första gitarr, en akustisk för typ 900 spänn på en musikaffär i Karlskoga. Sen utbröt helvetet hemma. Upplysningsvis kan jag tala om att ingen som börjar spela gitarr kan det från början och det låter rent ut sagt för jävligt när man ska lära sig och jag försökte lära mig precis hela tiden under alla mina vakna timmar. Jag försökte lära mig tre ackord G, C och am det är huvudackorden i "En midsommarnattsdröm" med Håkan Hellström tror att det är ett D också men det var för svårt så när man egentligen skulle byta till D fortsatte jag bara på C men sjöng ändå med i melodin, krock!
Jag vart förflyttad till ett annat rum i vår enplansvilla, datarummet. Det låg längst bort från alla de vanliga rummen. Farsan röstade på garaget. "Gitarren kommer att gå sönder", "Så synd"...
Mamma övertalade mig att gå gitarrkurs på "Sensus studieförbund" jag övertalade min vän Linus att hänga på för att slippa vara ensam. Kommer aldrig att glömma när vi först kom dit.
Läraren hette Johnny, en smal man med Maiden t-shirt och stripigt hår. Han frälste oss från första stund när han försökte lära oss låtar som: Yellow Submarine, Hello Mary Lou och liknande. Frågan är kanske hur mycket vi egentligen fick ut av de där lektionerna jämfört med hur mycket vi var där men sak samma, kul hade vi i alla fal. Vi drev med oss själva, med dom andra med läraren.
Kommer ihåg när det kom in en kille som var typ 5 år yngre än oss i salen, vi var typ 10 stycken andra och Johnny hälsade på killen med namn och allt och dom snackade om hur dan varit. Vi trodde direkt att han skulle vara hur grym som helst. Han var typ lika stor som gitarren och Linus viskade "kolla på Hendrix Albin"
Dett visade sig att han inte kunde spela alls och vi ägnade kommande lektioner åt att tvinga på honom vår musiksmak.
Det var i alla fall det här som ledde fram till vårt andra band och hur vi mötte Helen och Madde och senare Sammi och B, men det är en annan historia!
Nyår! Det firar vi med inspiration!
Tiden är knapp för allt utom julfirande nu för tiden. Speciellt när 5 låtar och en ep ska göras klara. Rättigheter ska ordnas, det ska fixas med STIM, omslag ska göras och allt det där. Dessutom ska man köpa riktigt fin öl till nyårsfirandet och dessutom köpa rätt strumpbyxor till flickvännen på Lindex. Självklart lyckas man ju tappa bort sig i myllret av olika upplagor av strumpbyxor och det blir en kamp mot alla andra galna tjejer som också vill ha precis dom strumpbyxor som jag fått instruktioner att köpa. Efter rivsår på kinden och bitmärken i axeln går en glad hjälte segrande ur kampen! Aldrig mer Lisa!
Här får ni i alla fall en lista med inspiration:
Cover me - Bruce Springsteen
Öppna ögonen - Babian
Kiss Kiss all night - Next to never - wills
The Pact - Villagers
Little lion man - Mumford and sons
What is hip? - Tower of Power
Allt med Bowie
Falling in love (at christmas time) - Moneybrother
I don't like mondays - Boomtown Rats
Gott nytt år!
Tisdagarna med Morrie!
Boktips för alla er som ska läsa något som inspirerar. Fick jag välja en enda sak som jag skulle rekommendera någon annan att göra för att den personen sen ska kunna skriva musik så är det att läsa den här boken. Den tar upp det mesta om vad inspiration kan betyda för människan.
För er som inte ens hört talas om boken så handlar den om en man vid namn Morrie som är döende i als och hans gamla student som träffas varje dag och pratar om livet.
Boken är kots sagt genial och jag har själv läst den 4 gånger, det är verkligen en bok man kan gråta till men den är också otroligt vacker och upplyftande.
Själv så hittar jag alltid inspiration till texter och melodier i boken och fastnar jag när jag skriver går jag alltid tillbaka till den här eller någon annan bok för att få en annan synvinkel på temat.
Alla har nog något man blir otroligt inspirerad av. Det kan vara allt mellan en älskare och en hund. Det viktiga är nog att man har inspirationen i tankarna.
"Downtown train" - Tom Waits: Genialt! Låten med gitarrmelodin som skulle kunna skära genom elden. Moneybrother har gjort en svensk version av låten (Tåget som går in till stan). Fick jag välja en låt att minnas min ungdom till skulle det vara den här låten.
Karlskoga och jag
Hej!
Nu är det inte så lång kvar, förhoppningsvis ska musikvideon till "Holly Golightly" vara klar redan nästa vecka och det ska förstås bli oerhört roligt. De nya låtarna är också på gång, just nu är trummor och bas klara och i slutet av veckan ska också gitarrerna vara färidga och inspelade.
För er som vill veta lite mer om de nya låtarna kan jag berätta att de drar iväg lite mer genremässigt. Ni kommer få höra riktig power-rock, libertines inspirerad out-pop, större blåsarrangemang i riktig Håkan Hellström anda och därpå en riktigt svängig blues framför tillsammans med Lisa Holm. Håll er några veckor till så skall allt vara er serverat!
Nog om det. Egentligen vill jag nämligen säga något litet om att växa upp och bo i en småstad kontra att ha tonårsdrömmar om att bli rocklegend.
Egentligen är det inte så annorlunda än det dom visar i tonårsfilmer, Fucking Åmål etc. Man växer upp, vissa blir si andra blir så, dom som blir si hatar "såarna" för att dom är alldeles för "inne". Så-tjejerna har korta kjolar, plattade frisyrer, legins, visar mycket hud på alla fester och slänger sig ofta med uttryck som: oh my god!!! Så-killarna har ofta bredare jeans, hockeyrumpa, håret ställt i en härlig tuppliknande frisyr och skryter ofta om vem som legat med vem etc.
Helt annorlunda mot "siarna" Si-tjejerna har ofta svartakläder, går inte på inne-fester och är betydligt mer tystlåtna än sina motståndare i "så-laget". Si-killarna har ofta tighta jeans och spelar ofta i något alldeles för rockigt band.
Det är egentligen inte någon skillnad alls här mot någon större stad. Skillnaden skulle i så fall vara att i småorten finns det bara två typer av människor medan det i storstaden också finns två typer av människor fast det finns även lager med olika subgrupper där emellan som saknas i småstaden.
Att ha rockdrömmar i småstaden är nog också som att ha rockdrömmar överallt. Man känner sig inträngd i ett hörn och vill ha någonting större och vidare. Man känner att det är stade det är fel på och att allt skulle bli bättre någon bara man kom bort. Problemet är kanske att rockdrömmen blir lite mer svåråtkomlig i småstaden. Man får inte ens chansen att leva ut den genom att spela för sina vänner för det finns bara ett ställe i staden att spela på och där måste man vara 18 år för att få komma in, resultat: panik!
Summa: Ingen skillnad! Drömmar är drömmar vart man än är. Lika svåra att leva ut som att komma ihåg. Platsen kanske ger ett vistt mått av tillfredsställelse i drömmens riktning men den är inte avgörande.
Småorten har gett mig mer inspiration än vad jag upplever att storstaden skulle ha gjort. Eftersom jag har fått komma till de stora städerna och kunna se skillnader i dem som gett mig den inspiration jag letar efter. Dessutom ger längtan efter något större inspiration i sig och har så gjort till precis alla före mig.
Jag kommer fortsätta hata och älska Karlskoga med jämna mellanrum men jag är säker på att även Bowie hatade och älskade Brixton än gång i tiden.
"Man börjar med att älska det man känner igen men
småningom älskar man också det man inte förstår" - Per Wästberg
Ett Popminne!
Vi vildade vårat första riktiga band när vi var 14 år. I alla fall var det så riktig som 4 st 14 åringar tycker att ett rockband ska vara.
Sommaren var slut, nästan hösten också och vintern började komma. Vi hade börjat åttan och höll precis på att konfirmera oss. När man fick i åttan på Österledsskolan i Karlskoga konfirmerades man i Österledskyrkan, en röd och ganska trist tegelkyrka som låg bara några hundra meter från skolan. Vi gick dit varje onsdag för att lära oss allt vi behövde kunna om gud, vad kunde vara härligare?
Det fanns dock några bra saker med kyrkan, till exempel så fanns det ett musikrum med helt okej utrustning: ett trummset, två gitarrer och förstärkare, basförstärkare och sånganläggning, alltså allt som behövdes för att fyra nya rockstjärnor skulle se dagens ljus.
Rickard Lundberg: Var killen som egentligen kom på idén om bandet. Han utnämndes till lead-gitarrist och var egentligen den som fick oss att ens likna ett band. Det var han som bestämde vad vi skulle spela, vem som skulle spela vad och när. Det var dessutom bara han som egentligen kunde spela. Dessutom hade hans mamma nycklar till kyrkan så vi kunde vara där på helgerna och det gjorde honom såklart till den oskrivne ledaren.
Sen bestod bandet av ytterligare tre medlemmar: Pop-Linus Karlsson på bas eller gitarr, Martin "The bluesman" Larsson på sång och Albin Larslin på trummor (egentligen ville han också vara gitarrist men han var för dålig). Målet var givet, vi skulle bli det största rockband som någonsin funnits.
Jag kommer ihåg hur det här förändrade oss totalt. Hela vintern hängde vi i kyrkan. På alla lediga stunder, på helgerna, efter skolan, jag tror till och med att vi sov där någon gång. Vi glömde helt bort vårt andra liv. Medan alla var upptagna med att fixa tjejer och ligga var vi upptagna av att repa i bar överkropp, dricka "Couppa" (kaffe eller choklad ur en maskin) och spela biljard i biljardrummet brevid replokalen.
Ingen kunde spela ordentligt men det spelade inte så mycket roll. Vi gjorde några hits som vi trodde skulle ta världen med storm.
Jag kommer speciellt ihåg en låt som hette "Phytagoras sats" där Martin skrev texten på baksidan av en kartong. Refrängraden gick: Vem fan vill svälja phytagoras sats. Genialt! Musiken var vals-punk med rullande trummor och en helt oförstålig basgång samt gitarrsolo genom hela låten. Hur skulle det inte kunna slå? Vi ägnade mer tid nere i kyrkans källare än i skolan och hemma tillsammans.
Vi slog dock aldrig igenom men det var någonstans där som vi grundade vårt musikaliska intresse och framförallt vår vänskap. Linus och Martin är fortfarande några av mina bästa vänner och även om jag inte känner Rickard lika väl idag var det dock han som lärde mig mina första gitarrackord.
Tack för det hörrni!
Vi och våra popdrömmar!
Projektet Albin Larslin and The Bad Dressed Arctic Explorers började någon gång i slutet av sommaren. Precis samtidigt som jag vart blev trött på den eviga rock'n rollen i Karlskoga och lyckades lura mig själv att tro på att jag kan sjunga.
Jag har alltid älskat popmusik. Inte bara för glädjen i låtarna utan också för den intensitet, den känsla och det engagemang som ofta finns i musiken, engagemang som jag inte hittar i så många andra stilar.
Tro nu inte att jag inte gillar annan typ av musk, tvärtom så har all musik alltid varit en stor del av mitt liv. Det är bara det att det enda som spelades i Karlskoga under en tid var rock. Varje band som bildades var ett häftigt rockband med trasiga jeans och yviga frisyrer, härligt såklar, otrolig härligt men lite ensidigt i längden. Varje musikstil har sin charm och sina svagheter, så även popen och så även rocken!
När jag väl lurat mig till att sjunga själv var det inte så svårt. Det var som om jag gått och väntat på någon som kunde hjälpa mig med min musik men som aldrig kom. Tillslut tröttnade jag helt enkelt på att vänta.
Nu i efterhand är jag jätte glad att jag vågade på egen hand. Tänk vad jag hade varit mindre nöjd om det inte varit jag och mina kompisar som drev igenom projektet. Vad körer kan bli bättre när dom låter sargade och falska, vad gitarrslingor kan bli mysigare när dom är slarvigt spelade, vad basgångar kan bli mäktigare när dom är lite otajta. Sådana saker hade inte kunnat bli bättre bara för att musikerna varit bättre.
När jag skrev "Holly Golightly" och "Clowniorita" hade jag inga speciella tankar förutom att jag ville berätta något annat för Karlskoga, eller i alla fall för den del av Karlskoga som ville lyssna. Därför ska jag här nu också starta en ny tråd med lite mer personliga tankar om låtarna och hur jag tänkte när jag skrev dem. Här kommer också bandet att få berätta sina tankar om musiken och vad dom känner för låtarna.
Hoppas ni kommer att trivas med läsningen!
Kram Albin
