Albin Larslin

Det var min vän Linus som fick mig att börja intressera mig för musik på allvar. Det var inte han som fick mig att börja spela men det var i stort sett hans förtjänst som gjorde att jag började lyssna och ta till mig olika sorters musik. Vi lyssnade i stort sett på allt som gick att få tag i men bandet som startade det hela och som har hängt med sedan dess är som ni förstår på citate ovan: The Smiths!

Jag tror inte Smiths behöver någon förklaring men för er som inte hört dem så är de väl värda att lyssna på. Många tycker att texterna är geniala vilket är sant men det är (enligt mig) musiken som gör Smiths till ett helt fantastiskt band och för den svarar, nästan uteslutande, deras gitarrist Johnny Marr.
 
När vi började lyssna på musik var vi precis som jag föreställer mig att många som upptäcker musik i början av högstadiet är. Vi var ordentligt egensinniga och tyckte att våra egna åsikter om musik och band var de som var de riktiga. Kallade mycket musik för skitmusik och var allmänt avståndstagande mot människor som vi tyckte "hade fel". Det var rätt gött på ett sätt, det var ju på något sätt den där eran som skapade vår musiksmak som vi har idag fast det var ju dömt från början. I längden kan man inte hålla på sådär och efter ett tag inser man väl kanske att man inte har rätt heller.

Hur som helst så minns jag en gång när vi gjorde vår första poplåt. Vi var hemma hos Linus och han hade skrivit en text som nästan inte gick att läsa för att han skrev så litet. Vi la till några ackord: G-C-D sen var det klart. Vi kunde bara sjunga samma melodi som vi spelade så texten gick skitfort, det blev bara en vers. Men vi fick lägga till lite. När det var två verser där texten var samma och två refränger var vi skitnöjda och ville spela in direkt. Vi hade ingen som helst utrustning så vi spelade in allt med akustisk gitarr och sång på Linus mini-disc, det som borde varit föregångaren till mp3. Efter tre tagningar var det klart och det lät fantastiskt. Nu skulle vi slå igenom, Yes!!!