Albin Larslin

Los Angeles tvingade mig häromdagen till ännu ett dyrt LP köp.
Dr Dogs fantastiska skiva Be The Void kommer att få pryda LP-samlingen där hemma tillsammans med Arcade Fires The Suburbs som jag köpte i San Francisco.
Eftersom nätverket här i Las Vegas inte vill vad jag vill så blir det tyvärr ingen härlig iphonebild som ni kan titta på men för er som inte hört Dr Dog kan jag varmt rekomendera det. Speciellt för er som gillar det lite mer old schooliga soundet som kanske kan jämföras med The Band eller Dylan, vad vet jag?
Skickar i alla fall ett stort tack till Viktor Adolfsson som fick mig att upptäcka ett band som verkligen förgyllt dessa två månader på vägarna.
Tack Viktor!

Besökte fröken Von D på LA Ink idag, måste säga att hennes hudnyans drar lite åt det "allt för bleka hållet". Det är kanske därför hon bytt ut det mesta av den mot ett mer passande olikartat djurmönster som skulle få vilken kameleont som helst att vissla högt.
Tyvärr skulle jag också vilja ärva fröken Ds försoning med tatueringskomsten men ack, jag är en för alltid förlorad själ som inte skulle kunna fatta ett sådant beslut. Jag kan inte ens besluta vilket godis jag ska köpa i affären, ge mig ett antal tatueringar att välja på och du har satt mig i arbete för resten av mitt liv
Nej inte den, för prålig, för intetsägande, den där har alla Statt-killar, vill du att jag ska se ut som en kvinna, det måste betyda nått, den där hör inte ihop med mig. Nej den dan jag kan fatta beslutet om att tatuera mig då kommer världen tippa över av beslutsamhet.
Tråkigt då att jag gärna skulle ha en eller till och med flera tatueringar men beslutsångesten har bestämt sig för att motarbeta, inte bara mig utan även min vän Tommy (se nedan).
Som tur är finns hjälp! Känner du liknande bekymmer kan du nu läsa 7,5 högskolepoäng i beslutsamhet på Lunds universitet, tack I-landet!

Har nu gått på Walk Of Fame, världens mest kända gata. Om du inte kan känna inspiration här så är du troligtvis befriad från att inta inspiration i någon av dess former.
Där är Michael Jacksons stjärna, där är ett minnesaltare över Bee Gees, där har Stallone lämnat sina handavtryck (tycker Rocky har lite små händer, kan inte båda gott för damerna) och där blir en kille nedslagen.
Ja tyvärr så blir faktiskt en kille nedslagen medan vi går här. Tror nog det är mitt första väldigt riktiga slagsmål jag ser i livet. Killen har tagit en skiva ifrån en av alla mörka män som delar ut skivor på Walk Of Fame men han har inte betalat. Den man som har förlorat en av sina skivor svarar med det som varje man med sinnet i behåll skulle göra, han delar ut en rak höger och en spark till tjuven, den mest givna handling man kan tänka sig. Som tur är bryter slagskämpens polare in och hindrar honom från att utdela också en tredje spark. Som att detta inte är något speciellt i USA skingras sen turisterna för att fortsätta sin härliga promenad längs med världens mest kända gata.
Livet att eftertrakta?

Att skriva vad som helst när man ska försöka uttrycka en känsla är sjukt svårt och det blir inte direkt lättare av att man har ett block som är stort som vinodlingarna i norra Italien. Allt som från och med nu inte får plats på baksidan av ett vykort kommer aldrig att bli en inspelad låt.

"Well the night's busted open these two lanes will take us anywhere" - Bruce

Nätterna i Santa Barbara blir bara längre och längre medan vi tittar på havet från piren vid kajen och lyssnar på Tonight's the kind of night med Noah and the Whale.
Igår mötte vi två Britter som introducerade oss för Loko, en 12% stark cider/vinflaska nedtryckt i en 50cl burk, något för Sverige? Absolut när den kostar 20 kr!

Det ligger en man och sover på piren klockan fyra på morgonen när vårt lilla gäng kommer ut till kanten.
Det ser härligt ut och Ralph, en skotte vi mött, säger:
This is our freeedom!
Ovärderligt!

Klockan är tolv på ett hostel i Santa Barbara i syd-västra Kalifornien och vad passar bättre till sömnlösheten än att ge Joel Alme lite cred för bra popmusik.
Jag började lyssna på Joel i samband med att jag lyssnade på Hästpojken där Joel spelade (jag tror det var bas). Så släppte han sin första skiva och jag som så många andra var mäkta imponerad över den storartade pop som han åstadkom då.
Tyvärr följdes genialiteten på den första skivan av en ganska tråkig och intetsägande andra skiva som det finns alltför många av. Men nu börjar det likna nåt...

À tender trap - Joels tredje skiva är ett småskaligt mästerverk för oss som gillar sköra popröster. Vackert, pompöst och ömtåligt med Almes fantastiska röst som förgyller varje låt med lite av popens tragik. Dessutom med ett sound som för tankarna till 60-talet och smörsångarna på jazzklubbarna, tack Joel!

Det finns nog få människor som tillbringat en så förfärlig tid i livet som dom killarna som satt på Alcatraz när det fortfarande var i bruk.
Celler på 4 kvm med toa och träsäng, hårt bevakade korridorer, ingen sömn, måltider i en gaskammare och aldrig ensam, aldrig fri.

Idag var vi på Alcatraz och om det är något den platsen lyckas med så är det att få en till att uppskatta, ja i stort sett livet i allmänhet.
Tre killar, tre av sammanlagt 1500, är det som lyckats rymma från fängelset och då genom att gräva sig genom cellen med skedar och sen bygga en flotte av sina kläder.
Om dom däremot drunknade eller klarade sig är oklart, dom sågs dock aldrig till igen.
Birdman, Scarface, Doc, Gun. Här har dom värsta rånarna och mördarna genom tiderna suttit och det är inte konstigt att det vänder sig mer än en gång i magen när man går på gatan i mitten av fängelset som av fångarna kallades Broadway.

Just det här känns det som om man behöver veta och egentligen skulle jag önska att alla fick se Alcatraz. Jag får väl dock nöja mig med att be oss vara lite mer nöjda med, ja allt.

Ville bara tillägga att direktlänken till just Fabians sida på Djungeltrumman, som jag prisar i inlägget nedan, är:

www.djungeltrumman.blogg.se/queclub

Ville bara tillägga att direktlänken till just Fabians sida på Djungeltrumman, som jag prisar i inlägget nedan, är: www.djungeltrumman.blogg.se/queclub

För något år sedan när jag släppte min första skiva fick jag en del oväntat beröm för den från olika håll.
En av dem som var vänlig nog att ge mig sitt beröm var en kille som hette Fabian Forslund. Då drev och skrev Fabian på musikbloggen Queclub ifrån Göteborg där han skrev om, recenserade, tipsade och pratade i allmänhet om svensk musik.
Sen dess har jag sett till att följa Fabians blogg eftersom jag tyckte att den var ett Mekka för de som gillade just svenskt.
Nu har Fabian flyttat över till en lite större blogg som heter Djungeltrumman där han fortsätter sitt härliga arbete med att tippas världen om bra svensk musik.
Eftersom jag själv älskar den svenska rocken och eftersom jag tycker att bra arbete ska få cred så vill jag passa på att tippsa om Fabians blogg: www.djungeltrumman.se/

Just nu kan man dessutom ladda ner Queclubs egen spotifylista direkt från sidan. Just nu består listan av 142 låtar som byggs på allt eftersom. Fantastisk musik av vilken jag knappt hittat hälften om det inte vore för Fabian och i mitt dagliga jobb med min andra skiva lyssnar jag otroligt mycket på den musiken.
Tack Fabian!

Lyssnat nåt på Arcade Fire? Kanadas kanske bästa popband? Inte? Då har jag nu gett dig ett givet tipps: The Suburs, Arcade Fires tredje album!

Idag kom vi förbi Amoeba Records, världens största alternativa musikaffär och himlen för musikälskare.
Ja det blev en skiva, LP såklart, gissa vilken?
Det härliga med LP är att dom är tidlösa medan cd-skivan har ett bäst före datum. Inte konstigt att folk överger något som förr eller senare ändå kommer att dö ut.
Det bra med det är dock att det bäddar för en bredare LP marknad även för nya skivor.
Jeeejjj!

När nånting epokavgörande händer i tiden skyndar alla människor dit för att få vara med och vara en liten del av allt det stora.
På 60 och 70-talet var mekkat för allt det stora San Francisco. Musikens ock konstens hemstad. En stad med otroliga möjligheter och inga murar. Där det var ok att vara gay och ha blommor i håret.
Idag är San Francisco också fantastiskt men det också år 2012 här precis som i alla andra städer i välden. Apple, American Appereal, Gucci, Starbucks, McDonalds. Det är en del av det moderna. Dagens hippies är tio uteliggare som slagit sig ner på Market Street mitt mellan Apple affärerna och ber om pengar samtidigt som dom bär skyltar med budskapet " California", är det äkta frihet det?

Nej rocken är död även här. Det finns inget skitigt hak där The Band står och spelar för några öl en torsdags kväll och Ramones hänger inte i "The warm California sun" längre.
Tyvärr verkar en del åka hit med tanken att San Francisco aldrig förändras. Fakta: Allt förändras!
Jazzklubbar finns här i överflöd. Skitiga och härliga med fantastisk rockmusik på scenen varenda kväll och härlig öl i baren. Men det är när du inser att man betalar med kort även här som dom blir riktigt sköna att gå på!

Det finns något magiskt och romantiskt i att vara omgiven av böcker, speciellt böcker i USAs första pocketbokhandel.
Idag var vi på Citylight bookstore i San Francisco, en av USAs största independent bokaffärer och jag trodde aldrig att vi skulle komma där ifrån. Det var som att gå ner i källaren på Hogwarts. Så gammalt och mysigt med böcker som inte finns någon annan stans. Jag önskar att fler människor fick se den affären och uppleva stämningen i de rummen vi var i.
Austin Kleon sa i sin senaste bok: "Always be reading" och det är sant. Det finns en storhet i att omge sig själv med böcker och en svårförklarlig känsla av lycka som inga tv eller radioapparater i världen kan ge.
Självklart köpte jag en bok. Det kunde ha blivit hur många som helst men jag nöjde mig med en: "A woman like that", en bok som skildrar olika homosexuellas upplevelser första gången dom insåg att dom var homo. Ja, San Francisco är gayhuvudstaden i USA så vad hade passat bättre?

Natt i USA men morgon i Sverige.
Kvällens debatt i husbilen handlar om huruvida vi skulle kunna tänka oss att ta manliga p-piller om det fanns sådana att tillgå? Skulle vi? Borde inte det vara den ultimata omanligheten? Eller det ultimata massmordet?
Samtidigt har ju kvinnorna fått bära bördan så här långt så varför skulle vi inte kunna flytta över vikten på männen ett tag. Jovisst kanske man säger då, men vad händer om en man tar p-piller och dom inte funkar utan tjejen blir med barn? Faller beslutet att behålla barnet över på mannen då istället? Så att tjejen bara får rätta in sig efter vad han tycker? Hur många kvinnor skulle tycka det var ok? Klurigt? Absolut.

Är det bara slumpen som fört den musikaliska ådran i England till några få kvarter i London där det mesta av den stora folk/indie musiken blir till eller är det så att folk därifrån blir stora på sin musik bara för att dom är därifrån?
Charlie Fink från Noah and The Whale träffade en gång en tjej vi namn Laura Marling och hjälpte henne spela in en skiva. Som tack hjälpte Laura sin nye kollega (och älskare) att köra på några låtar innan hon hokus pokus gör slut med honom.
Med på den skivan är också en halvkinesiska vid namn Emmy The Great. Hon i sin tur släpper en skiva som får det Brittiska folkimperiet att darra av välbehag. Och just som hon sitter där och funderar på att göra en skiva till så kommer plötsligt ännu ett stjärnskott till hennes undsättning, Lightspeed Champion och så vips, ny skiva, nytt beröm!
Som om det inte skulle vara nog så känner Emmy för att dejta en av killarna i Ash, ja fakta är ju att även dom killarna är kända, konstigt eller...

Om man nu tänker att den här teorin om samlad framgång skulle få för sig att flytta över till Karlskogapojkar födda år 90 så kommer jag om ett par år att känna: En världskänd sneakersdesigner, ex antal rockstjärnor, en framgångsrik historiker, en och annan författare, en sjuksköterska som fått Nobelpriset i medicin och dessutom så kommer jag att vara gift med kvinnan som revolutionerat hanteringen om utsatta och svårt ansatta ungdomar.
Ja, vad tror vi att chansen för det är?

Idéen nedanför är inte så tokig och det känns som om den passar bra in på dom projekt jag jobbat med förut.
Det jobbiga just nu är att om det här är livet hos ett projekt så är jag fortfarande någonstans mellan prick ett och två.
Det positiva är att det här fortfarande är den bästa idéen någonsin. Det negativa är att det är en bra bit till innan det är klart.

Det oroväckande med det här är också vetskapen om att folk ofta upptäcker ett projekt när man är någonstans mellan prick sex och sju. När man själv börjar bli klar och se fram emot nästa sak på listan. Då ska andra upptäcka det man nyss har avslutat.

Har äntligen börjat skriva på lite nya texter till några nya låtar. Det känns på något sätt som att det mesta blir på svenska så det kanske blir en svensk skiva till sommaren?
Har tänkt ganska länge att det vore kul att prova skriva lite på svenska för att inte kunna gömma sig bakom ett språk man inte förstår helt och nu verkar det komma utan att jag måste pressa fram nånting.

Hur som helst är det ju långt ifrån klart men det ska bli kul att komma hem från USA med några nya låtar att ta med sig direkt in i studion.

Petaluma, en bortglömd stad vid Kaliforniens kustremsa som överlevda den Kaliforniska jordbävningen 1905, bjuder idag på långa vägar och Laura Marlings: Alas I can,t swim.
Ja, Laura Marling är sångerskan från London som kanske är mest känd för att ha gjort slut med Charlie Fink, sångare i Noah And The Whale och på så sätt gett honom inspiration till bandets andra album First Day Of Spring.

Tack Laura!
Utan dig hade vi aldrig fått höra Love Of An Orchestra eller Stranger. Idag får du dock själv stå för underhållningen, lycka till!

"Man ska ha en blogg nu för tiden. Det är bara ett av alla sätt att komma i kontakt med människor som är intresserade av samma saker som än själv"
Så skriver Austin Kleon, författaren till boken "Steal like an artist" som jag läst under 10 långa timmar i en hoppande husbil i mitten av Kalifornien!
För er som inte känner till Austin Kleon så är han en amerikansk konstnär och författare som bor i Texas. Han gör bland annat konst där han använder tidningsartiklar och stryker över ord med markeringspenna tills det blir en dikt, dessa dikter finns samlade i boken "Newspaper Blackout", väl värd att kolla in.
Sanningen är dock att jag är sjukt dålig på att blogga. Vilket ofta resulterar i att jag börjar och ger upp efter några månader.
Som tur är så är jag ganska bra på att vara intressera av andra som bloggar, annars skulle jag aldrig kommit över Austin och hans filosofi.
Nu ger jag i alla fall bloggandet ett nytt försök: Tack Austin!