Vi och våra popdrömmar!
Projektet Albin Larslin and The Bad Dressed Arctic Explorers började någon gång i slutet av sommaren. Precis samtidigt som jag vart blev trött på den eviga rock'n rollen i Karlskoga och lyckades lura mig själv att tro på att jag kan sjunga.
Jag har alltid älskat popmusik. Inte bara för glädjen i låtarna utan också för den intensitet, den känsla och det engagemang som ofta finns i musiken, engagemang som jag inte hittar i så många andra stilar.
Tro nu inte att jag inte gillar annan typ av musk, tvärtom så har all musik alltid varit en stor del av mitt liv. Det är bara det att det enda som spelades i Karlskoga under en tid var rock. Varje band som bildades var ett häftigt rockband med trasiga jeans och yviga frisyrer, härligt såklar, otrolig härligt men lite ensidigt i längden. Varje musikstil har sin charm och sina svagheter, så även popen och så även rocken!
När jag väl lurat mig till att sjunga själv var det inte så svårt. Det var som om jag gått och väntat på någon som kunde hjälpa mig med min musik men som aldrig kom. Tillslut tröttnade jag helt enkelt på att vänta.
Nu i efterhand är jag jätte glad att jag vågade på egen hand. Tänk vad jag hade varit mindre nöjd om det inte varit jag och mina kompisar som drev igenom projektet. Vad körer kan bli bättre när dom låter sargade och falska, vad gitarrslingor kan bli mysigare när dom är slarvigt spelade, vad basgångar kan bli mäktigare när dom är lite otajta. Sådana saker hade inte kunnat bli bättre bara för att musikerna varit bättre.
När jag skrev "Holly Golightly" och "Clowniorita" hade jag inga speciella tankar förutom att jag ville berätta något annat för Karlskoga, eller i alla fall för den del av Karlskoga som ville lyssna. Därför ska jag här nu också starta en ny tråd med lite mer personliga tankar om låtarna och hur jag tänkte när jag skrev dem. Här kommer också bandet att få berätta sina tankar om musiken och vad dom känner för låtarna.
Hoppas ni kommer att trivas med läsningen!
Kram Albin