Albin Larslin

Hej!

Nu är det inte så lång kvar, förhoppningsvis ska musikvideon till "Holly Golightly" vara klar redan nästa vecka och det ska förstås bli oerhört roligt. De nya låtarna är också på gång, just nu är trummor och bas klara och i slutet av veckan ska också gitarrerna vara färidga och inspelade.
  För er som vill veta lite mer om de nya låtarna kan jag berätta att de drar iväg lite mer genremässigt. Ni kommer få höra riktig power-rock, libertines inspirerad out-pop, större blåsarrangemang i riktig Håkan Hellström anda och därpå en riktigt svängig blues framför tillsammans med Lisa Holm. Håll er några veckor till så skall allt vara er serverat!

Nog om det. Egentligen vill jag nämligen säga något litet om att växa upp och bo i en småstad kontra att ha tonårsdrömmar om att bli rocklegend.
  Egentligen är det inte så annorlunda än det dom visar i tonårsfilmer, Fucking Åmål etc. Man växer upp, vissa blir si andra blir så, dom som blir si hatar "såarna" för att dom är alldeles för "inne". Så-tjejerna har korta kjolar, plattade frisyrer, legins, visar mycket hud på alla fester och slänger sig ofta med uttryck som: oh my god!!! Så-killarna har ofta bredare jeans, hockeyrumpa, håret ställt i en härlig tuppliknande frisyr och skryter ofta om vem som legat med vem etc.
  Helt annorlunda mot "siarna" Si-tjejerna har ofta svartakläder, går inte på inne-fester och är betydligt mer tystlåtna än sina motståndare i "så-laget". Si-killarna har ofta tighta jeans och spelar ofta i något alldeles för rockigt band. 
  Det är egentligen inte någon skillnad alls här mot någon större stad. Skillnaden skulle i så fall vara att i småorten finns det bara två typer av människor medan det i storstaden också finns två typer av människor fast det finns även lager med olika subgrupper där emellan som saknas i småstaden.

Att ha rockdrömmar i småstaden är nog också som att ha rockdrömmar överallt. Man känner sig inträngd i ett hörn och vill ha någonting större och vidare. Man känner att det är stade det är fel på och att allt skulle bli bättre någon bara man kom bort. Problemet är kanske att rockdrömmen blir lite mer svåråtkomlig i småstaden. Man får inte ens chansen att leva ut den genom att spela för sina vänner för det finns bara ett ställe i staden att spela på och där måste man vara 18 år för att få komma in, resultat: panik!

Summa: Ingen skillnad! Drömmar är drömmar vart man än är. Lika svåra att leva ut som att komma ihåg. Platsen kanske ger ett vistt mått av tillfredsställelse i drömmens riktning men den är inte avgörande.
  Småorten har gett mig mer inspiration än vad jag upplever att storstaden skulle ha gjort. Eftersom jag har fått komma till de stora städerna och kunna se skillnader i dem som gett mig den inspiration jag letar efter. Dessutom ger längtan efter något större inspiration i sig och har så gjort till precis alla före mig. 
  Jag kommer fortsätta hata och älska Karlskoga med jämna mellanrum men jag är säker på att även Bowie hatade och älskade Brixton än gång i tiden.
 

"Man börjar med att älska det man känner igen men
småningom älskar man också det man inte förstår" - Per Wästberg