Ett Popminne!
Hej!
Vi vildade vårat första riktiga band när vi var 14 år. I alla fall var det så riktig som 4 st 14 åringar tycker att ett rockband ska vara.
Sommaren var slut, nästan hösten också och vintern började komma. Vi hade börjat åttan och höll precis på att konfirmera oss. När man fick i åttan på Österledsskolan i Karlskoga konfirmerades man i Österledskyrkan, en röd och ganska trist tegelkyrka som låg bara några hundra meter från skolan. Vi gick dit varje onsdag för att lära oss allt vi behövde kunna om gud, vad kunde vara härligare?
Det fanns dock några bra saker med kyrkan, till exempel så fanns det ett musikrum med helt okej utrustning: ett trummset, två gitarrer och förstärkare, basförstärkare och sånganläggning, alltså allt som behövdes för att fyra nya rockstjärnor skulle se dagens ljus.
Rickard Lundberg: Var killen som egentligen kom på idén om bandet. Han utnämndes till lead-gitarrist och var egentligen den som fick oss att ens likna ett band. Det var han som bestämde vad vi skulle spela, vem som skulle spela vad och när. Det var dessutom bara han som egentligen kunde spela. Dessutom hade hans mamma nycklar till kyrkan så vi kunde vara där på helgerna och det gjorde honom såklart till den oskrivne ledaren.
Sen bestod bandet av ytterligare tre medlemmar: Pop-Linus Karlsson på bas eller gitarr, Martin "The bluesman" Larsson på sång och Albin Larslin på trummor (egentligen ville han också vara gitarrist men han var för dålig). Målet var givet, vi skulle bli det största rockband som någonsin funnits.
Jag kommer ihåg hur det här förändrade oss totalt. Hela vintern hängde vi i kyrkan. På alla lediga stunder, på helgerna, efter skolan, jag tror till och med att vi sov där någon gång. Vi glömde helt bort vårt andra liv. Medan alla var upptagna med att fixa tjejer och ligga var vi upptagna av att repa i bar överkropp, dricka "Couppa" (kaffe eller choklad ur en maskin) och spela biljard i biljardrummet brevid replokalen.
Ingen kunde spela ordentligt men det spelade inte så mycket roll. Vi gjorde några hits som vi trodde skulle ta världen med storm.
Jag kommer speciellt ihåg en låt som hette "Phytagoras sats" där Martin skrev texten på baksidan av en kartong. Refrängraden gick: Vem fan vill svälja phytagoras sats. Genialt! Musiken var vals-punk med rullande trummor och en helt oförstålig basgång samt gitarrsolo genom hela låten. Hur skulle det inte kunna slå? Vi ägnade mer tid nere i kyrkans källare än i skolan och hemma tillsammans.
Vi slog dock aldrig igenom men det var någonstans där som vi grundade vårt musikaliska intresse och framförallt vår vänskap. Linus och Martin är fortfarande några av mina bästa vänner och även om jag inte känner Rickard lika väl idag var det dock han som lärde mig mina första gitarrackord.
Tack för det hörrni!
Vi vildade vårat första riktiga band när vi var 14 år. I alla fall var det så riktig som 4 st 14 åringar tycker att ett rockband ska vara.
Sommaren var slut, nästan hösten också och vintern började komma. Vi hade börjat åttan och höll precis på att konfirmera oss. När man fick i åttan på Österledsskolan i Karlskoga konfirmerades man i Österledskyrkan, en röd och ganska trist tegelkyrka som låg bara några hundra meter från skolan. Vi gick dit varje onsdag för att lära oss allt vi behövde kunna om gud, vad kunde vara härligare?
Det fanns dock några bra saker med kyrkan, till exempel så fanns det ett musikrum med helt okej utrustning: ett trummset, två gitarrer och förstärkare, basförstärkare och sånganläggning, alltså allt som behövdes för att fyra nya rockstjärnor skulle se dagens ljus.
Rickard Lundberg: Var killen som egentligen kom på idén om bandet. Han utnämndes till lead-gitarrist och var egentligen den som fick oss att ens likna ett band. Det var han som bestämde vad vi skulle spela, vem som skulle spela vad och när. Det var dessutom bara han som egentligen kunde spela. Dessutom hade hans mamma nycklar till kyrkan så vi kunde vara där på helgerna och det gjorde honom såklart till den oskrivne ledaren.
Sen bestod bandet av ytterligare tre medlemmar: Pop-Linus Karlsson på bas eller gitarr, Martin "The bluesman" Larsson på sång och Albin Larslin på trummor (egentligen ville han också vara gitarrist men han var för dålig). Målet var givet, vi skulle bli det största rockband som någonsin funnits.
Jag kommer ihåg hur det här förändrade oss totalt. Hela vintern hängde vi i kyrkan. På alla lediga stunder, på helgerna, efter skolan, jag tror till och med att vi sov där någon gång. Vi glömde helt bort vårt andra liv. Medan alla var upptagna med att fixa tjejer och ligga var vi upptagna av att repa i bar överkropp, dricka "Couppa" (kaffe eller choklad ur en maskin) och spela biljard i biljardrummet brevid replokalen.
Ingen kunde spela ordentligt men det spelade inte så mycket roll. Vi gjorde några hits som vi trodde skulle ta världen med storm.
Jag kommer speciellt ihåg en låt som hette "Phytagoras sats" där Martin skrev texten på baksidan av en kartong. Refrängraden gick: Vem fan vill svälja phytagoras sats. Genialt! Musiken var vals-punk med rullande trummor och en helt oförstålig basgång samt gitarrsolo genom hela låten. Hur skulle det inte kunna slå? Vi ägnade mer tid nere i kyrkans källare än i skolan och hemma tillsammans.
Vi slog dock aldrig igenom men det var någonstans där som vi grundade vårt musikaliska intresse och framförallt vår vänskap. Linus och Martin är fortfarande några av mina bästa vänner och även om jag inte känner Rickard lika väl idag var det dock han som lärde mig mina första gitarrackord.
Tack för det hörrni!
Kommentarer
Trackback
